Ett kompromisslöst förhållande är det bästa förhållandet, eller?
En kärleksrelation, eller det vi kort och gått väljer att kalla förhållande, är och kommer alltid vara för komplex för att möjligen kunna studeras ur en objektiv synvinkel och anges en social förklaring eller strukturerad manual. Det är, enligt mig, på grund av att denna form av relation är högst onaturlig och oäkta, artificiell och skapad. Om vi med utgångspunkt studerar de förhållanden vi ges oberoende vår egen valmöjlighet märker vi att dessa relationer är mycket mer naturliga och gemenskapen i grunden är mer kärleksfullt äkta. Jag tänker främst på relationen mellan förälder och barn, samt på den omvända relationen mellan barn och förälder. Likaså relationen mellan syskon. Vi kan aldrig, på ett fullkomligt naturligt tillvägagångssätt, välja vem eller vilka föräldrar respektive avkommor vi tilldelas. Oavsett leder detta förhållande till en speciell och ofta gränslös kärlek som, mig veterligen, knappast går att sätta en rent social förklaring på (snarare biologisk eller filosofisk) och som ogärna ska jämföras med den kärlek vi känner för utomstående individer i andra sammanhang.
Vidare konfronteras vi med valmöjlighet till de relationer och förhållanden vi senare i livet väljer att ingå i; vänskap, fiendeskap och förbindande kärleksrelationer. Jag kommer främst fokusera på kärleksrelationen mellan två älskare snarare än vänskaps- och fiendeskapsrelationen då jag finner den förstnämnda tämligen mekanisk och låst i jämförelse med de andra.
Känslorna två utomstående individer känner för varandra är (eller kan vara) äkta och naturliga, och relationen mellan dessa är i grunden fullständig och naturlig på en, i detta hypotetiska fall, ömsesidig nivå. Dock skapas någonting som utifrån kan ses som en väldigt abstrakt och artificiell mekanism; nämligen förhållandet. Detta är något som båda parter ständigt måste förhålla sig till. Tillsammans utgör de en illusion av något de, väldigt ofta, utöver sitt eget medvetande skapat – en tydlig distinktion mellan förhållandet till varandra och förhållandet de ingått i.
Det ter sig väldigt naturligt att människor omedvetet i förhållanden till varandra, oavsett vilken karaktär förhållandet bär, faller in i en dominerande och en dominerad rolltagning (för att avgränsa sig till två alternativ). Med andra ord; en styrande och en följande part. Det behöver händelsevis inte förfalla sig så att samma enskilda individ bär liknande roller i alla sina förhållanden; detta kan variera oerhört och bör enligt mig också göra det för en fungerande inre balans hos varje enskild människa.
Om vi nu objektivt studerar den mekaniska gemenskapen som konstruerats och jämför den med den ursprungliga gemenskapen mellan familjemedlemmar, skiljer de sig oerhört. Fenomenet handling och tänkande särhålls gärna i det förstnämnda och går hand-i-hand i det senare. För att precisera mig mer noggrant vill jag nämna den kanske vanligaste överrenskommelseformen i ett kärleksförhållande mellan två utomstående individer; kompromissen. I varje kompromiss finns ett tänkande av vinst och förlust. Ett tänkande som enligt mig inte hör hemma i en naturlig gemenskap. För att tämligen fattigt citera Winston Churchill ”En kompromiss är en överrenskommelse där alla inblandade parter tror att de fått största delen av kakan”. I det här fallet är det inte fråga om att tilldelas största delen av kakan då förhållandet i min mening faktiskt är kakan. Därför upplevs detta för mig närmast paradoxalt. Konflikten i det artificiella och mekaniska förhållandet föds ur egoismen och är den ständiga kampen om att styra eller följa när det i den naturliga och organiska gemenskapen redan från början är ödesbestämt vem som styr och vem som följer (till exempel förälder och barn). En slags rättvisa. Det perfekta förhållandet skulle kort sagt, enligt mig, innebära att ingen av parterna leder samtidigt som ingen av parterna följer. Ett tänkande som bortser från vinst och förlust och som istället överdomineras av förstående och kärlek. Det är en omöjlighet. En ren och skär omöjlighet. Tror jag! /engladpojke
En vis man och en spansk yngling!
Vem är ni, och hur har gudarna vågat skicka er hit? skrek spanjoren utmattat när han sprang upp mot sanddynen där den äldre mannen stod. Är ni konungens sändebud eller en simpel inkräktare som skall komma att mista sitt huvud här och nu? fortsatte han med handen hårt kramande om sitt svärd som ännu inte var draget. Den äldre herren lyfte blicken och log mot den modige spanjoren som iaktagit honom sedan han stigit in över horisonten. Samma gudar har fört mig hit, som gjorde dig till en skicklig krigare, svarade den äldre samtidigt som han fuktade händerna med det sista av sitt vatten. Jag står fortfarande med en fråga obesvarad, röt spanjoren ilsket. Vem är ni? upprepade han. Den gamla mannen ställer sig upp och drar fötterna i sanden när han mycket beslutsamt närmar sig den unga spanjoren. Ni frågar mig vem jag är, men ni har fortfarande inte listat ut varför er blick iderligen följer eggen av er ledares svärd, svarade mannen. Säg mig, unga krigare, vem är ni? I en snabb rörelse drar krigaren sitt svärd och den äldre mannen faller likt en misshandlad slav ner på knä framför honom och sträcker armarna mot skyn och andas tungt. Er fråga skall bli besvarad när du minst anar det, skrek mannen vars ansikte länge plågats av solens obarmhärtiga strålar. Är det gudarnas vilja att jag mister mitt liv under ett tak av stoft och aska, må det så förfalla. Redo att i vilken sekund som helst svinga sitt vassa blad, som tidigare stulit livet från många män världen över, distraheras krigaren av mannens ärrade ansikte. Är ni en syndare? frågade spanjoren. Den äldre mannen log i fullständig tystnad. Är ni en man som inte stått vid hans ord?
Min tro på Gud har hjälpt mig att arbeta om dagen och sova om natten, pustade mannen långsamt. Det är min tro som fört mig hit, och det är också min tro som avgör om jag ser morgondagen eller ej. Ni frågade vem jag var, och det förvånar mig att krigaren inte känner igen sin egen far. Förskräckt som den spanske krigaren var, stod han orörlig i den stekheta öknen. Är ni min far? viskade han förvånat med svärdet övet huvudet. Jag är er far, svarade mannen som med stängda ögon fortfarande log mot himlen vilken började fyllas med asätande gamar. Jag är er mor, fortsatte han. Jag är er syster, jag är er bror. Jag är er bästa vän. Jag är er fiende. Jag är den ni älskar med om natten. Jag är i era drömmar. Jag är ert mod, jag är er Gud. Jag är luften ni andas, och marken ni står på. Jag är vattnet ni dricker, och brödet ni äter. Jag är den som ger er förlåtelse. Jag är du, och du är jag. Det är därför jag älskar dig. Vi, unga krigare, står på olika sidor av berget, men söker att nå samma bergstopp. När ni bestigit er sida, och jag min, ska vi träffas på toppen och kyssa varandra. Befria mig nu från denna miserabla värld ty då min dag är kommen, men jag väntar på er i himmelriket vi delar med öppen famn. Och jag har redan förlåtit er. /engladpojke
En pojkes klagan!
En dag i regnet!
Senare på eftermiddagen ligger byxorna på golvet tillsammans med kebab som haglat ner över den polerade parketten. Jag tycker man ska aga barn, menar Nicklas som tycker att tv'n är mer mättande än maten på tallriken. Pojkarna förstår Nicklas och ger honom en gammal snus som legat och gosat till sig i spottlocket en längre tid. Jag tar tillbaka det jag sa, tillägger han efter att några minuter passerat. Peder hugger in i pizzan som om han vore en utsvulten kenyan, och tar ingen hänsyn till sina vänner. Jonas tyckte att Peder tog upp för mycket plats på matbordet, men Peder menar på att om man äter kebabpizza får man äta vart man vill. Jonas håller med. Han vet att Peders aptit är acceptabel, då han blivit tvångsammad till åtta års ålder. Jag överlever i skogen längre tid utan mat än ni, brukade Peder säga. Han har förmodligen fel, tänkte Jonas.
Med en stark smäll löper den försvunna kamraten Eric in i rummet, som tillbringat natten i kaktusparken, och nynnar på Segertåget. Kom ner där ifrån, din nerpissade hora! skriker Peder som snabbt inser att han kvickt vaknat ur en tämligen tillfredsställande dröm. Det bor en igelkott under trappan, krystar en halvnaken Eric väldigt lyckligt. Utan att säga ett ord till varandra tågar pojkarna ut på verandan och hukar sig anstängt. Är han hungrig? frågar Nicklas retoriskt och springer i samma stund in igen för att skrapa med sig lite kall kebab. När han kommer ut igen är Peder arg på Eric för att han petat på igelkotten med en pinne. Igelkotten ser ut som en boll, får Jonas ur sig och söker ironiska blickar hos sina själsfränder. Det är för att han är rädd, menar Peder som nu sitter med djuret i knät. Vi döper honom till något coolt, sa Jonas. De andra nickade instämmande.
Efter att de spenderat en kortare stund ute i regnet tillsammans med igolkotten Blade, gick de rutinerat in och brottades med varandra. Efter den intensiva kramstunden såg de aldrig Blade igen. Peder trodde att Blade inte gillade kebab, och att det var därför han gav sig av mot bättre förhållanden. Den gåtan förblir olöst, tänkte Eric. /engladpojke
Bloggarens guide till galaxen!
Fortsätter min guide imorgon. Kan ge er en liten teas, om så önskas!
Släng bort idealen och strunta i moralen! Det var steg ett. Jag stryper inlägget här. Kände för att rota i hela "kritisera-inte-min-religion-för-den-är-helig-grejen", men insåg snabbt att det var lite för sent för att öppna den dörren. Alltså för sent på kvällen. Inte för evigt. Ni fattar. /engladpojke
Jag är på gång!
Tjabba! Sitter och göttar mig på skummad lättmjölk för tillfället. Skummad lättmjölk med kaffe - latte? Känner mig ganska tvungen att ständigt göra nya inlägg eftersom jag precis satte den här bloggen till liv. Den lever ju inte på riktigt, men det förstår ni. Är det pretentiöst att skriva flera inlägg under samma dag, i samma blogg? Eller riskerar man att bli internet-mobbad? Det vore coolt! Här kan det vara passande att tillägga att jag inte tänker skriva om minkpälsar eller manikyr. Eller hår. Framför allt inte hår. När ska utrikespolitik och japansk sudoku intressera den arbetslösa ungdomen? Kidzen zaknar zubstanz!
Även jag är en pojke. En jävligt glad sådan. Jag är glad för att jag vet det ni inte vet. Jag är glad för att jag ser det ni inte ser. Ni tror att ni vet, ni tror att ni ser, och det är precis det som kommer bli ert fall. Jag ligger steget före. Kort sagt; jag är bäst! Nja, nu blev det fånigt. Det faller lite på sin egen orimlighet. Jag är inte bäst. Det mest rättvisa vore att säga att jag inte är bäst, men att jag är bra på mycket. Så blev det. Jag är bra på mycket.
Att utmana sig själv tror jag är nyttigt. Det är just därför jag ska börja med stand up (ogillar att man gärna särskriver i engelskan, vilket blir jävligt ologiskt för mig som svensk. Vore fett om man direktöversatte särskrivning till engelska, och särskrev det ordet. Sear Writing. Det var kul). Faktum är att jag ska börja med det i radion, och sen möjligen avancera uppåt mot stand-up-scenen. Vet inte riktigt vilken roll jag ska ta. Den ödmjuke och söte (Björn Gustafsson) - eller den irriterade och provocerande (Magnus Betner). Jag skiter faktist i om det ska vara ett "s" i Gustafsson eller om det ska tryckas in ett "h" och ett "é" i Betner. Det är alldeles för sent nu. Det skrivna ordet är skrivet! Nu går snart solen upp! Då är det dags för Johan att gå ner! Missförstå mig inte här. Jag ska zoova! /engladpojke
Jag är igång!
En blogg är ju alltid en blogg. Och vad gör man i en blogg? Jo, man antecknar vad man är med om och blottar gagget på internet. Det är precis vad jag inledningsvis tänkte göra (innan jag bifogar bilder där alla ser hur jävla bra jag mår). Idag hade jag en avslappnad dag. Jag sov länge. Jag åt tämligen dåligt. Jag hade en sådan där grå dag som tynar bort allt efter som veckorna rullar på. Antar att jag behöver det med. Ikväll satt jag och zappade mellan kanal5 och tv3. Jag fick det bästa av två världar! Sitter i skrivande stund och funderar över varför bokstaven "L" är med i ordet "världar". Så ologiskt. Vore det inte betydligt enklare att skriva "värdar"? Då kanske folk skulle tro att jag har två vitklädda män som zappar åt mig. Det är fel. Det har jag alltså inte. Vi lämnar det här tills vidare. /engladpojke
