En vis man och en spansk yngling!
En gammal man vandrar genom en stillsam öken och sätter sig ned på huk för att svalka sig med lite vätska. Allt efter att tiden går börjar mannen gräva frenetiskt i sanden med sina sköra fingrar. Han tar senare fram en pinne och skriver sitt namn, men bokstäverna vägrar att läsas och sjunker ned i sanden lika kvickt som örnen hugger sitt byte. Mannen har glömt vilket språk han skrev på. Vad letar jag efter? tänkte han.
Vem är ni, och hur har gudarna vågat skicka er hit? skrek spanjoren utmattat när han sprang upp mot sanddynen där den äldre mannen stod. Är ni konungens sändebud eller en simpel inkräktare som skall komma att mista sitt huvud här och nu? fortsatte han med handen hårt kramande om sitt svärd som ännu inte var draget. Den äldre herren lyfte blicken och log mot den modige spanjoren som iaktagit honom sedan han stigit in över horisonten. Samma gudar har fört mig hit, som gjorde dig till en skicklig krigare, svarade den äldre samtidigt som han fuktade händerna med det sista av sitt vatten. Jag står fortfarande med en fråga obesvarad, röt spanjoren ilsket. Vem är ni? upprepade han. Den gamla mannen ställer sig upp och drar fötterna i sanden när han mycket beslutsamt närmar sig den unga spanjoren. Ni frågar mig vem jag är, men ni har fortfarande inte listat ut varför er blick iderligen följer eggen av er ledares svärd, svarade mannen. Säg mig, unga krigare, vem är ni? I en snabb rörelse drar krigaren sitt svärd och den äldre mannen faller likt en misshandlad slav ner på knä framför honom och sträcker armarna mot skyn och andas tungt. Er fråga skall bli besvarad när du minst anar det, skrek mannen vars ansikte länge plågats av solens obarmhärtiga strålar. Är det gudarnas vilja att jag mister mitt liv under ett tak av stoft och aska, må det så förfalla. Redo att i vilken sekund som helst svinga sitt vassa blad, som tidigare stulit livet från många män världen över, distraheras krigaren av mannens ärrade ansikte. Är ni en syndare? frågade spanjoren. Den äldre mannen log i fullständig tystnad. Är ni en man som inte stått vid hans ord?
Min tro på Gud har hjälpt mig att arbeta om dagen och sova om natten, pustade mannen långsamt. Det är min tro som fört mig hit, och det är också min tro som avgör om jag ser morgondagen eller ej. Ni frågade vem jag var, och det förvånar mig att krigaren inte känner igen sin egen far. Förskräckt som den spanske krigaren var, stod han orörlig i den stekheta öknen. Är ni min far? viskade han förvånat med svärdet övet huvudet. Jag är er far, svarade mannen som med stängda ögon fortfarande log mot himlen vilken började fyllas med asätande gamar. Jag är er mor, fortsatte han. Jag är er syster, jag är er bror. Jag är er bästa vän. Jag är er fiende. Jag är den ni älskar med om natten. Jag är i era drömmar. Jag är ert mod, jag är er Gud. Jag är luften ni andas, och marken ni står på. Jag är vattnet ni dricker, och brödet ni äter. Jag är den som ger er förlåtelse. Jag är du, och du är jag. Det är därför jag älskar dig. Vi, unga krigare, står på olika sidor av berget, men söker att nå samma bergstopp. När ni bestigit er sida, och jag min, ska vi träffas på toppen och kyssa varandra. Befria mig nu från denna miserabla värld ty då min dag är kommen, men jag väntar på er i himmelriket vi delar med öppen famn. Och jag har redan förlåtit er. /engladpojke
Vem är ni, och hur har gudarna vågat skicka er hit? skrek spanjoren utmattat när han sprang upp mot sanddynen där den äldre mannen stod. Är ni konungens sändebud eller en simpel inkräktare som skall komma att mista sitt huvud här och nu? fortsatte han med handen hårt kramande om sitt svärd som ännu inte var draget. Den äldre herren lyfte blicken och log mot den modige spanjoren som iaktagit honom sedan han stigit in över horisonten. Samma gudar har fört mig hit, som gjorde dig till en skicklig krigare, svarade den äldre samtidigt som han fuktade händerna med det sista av sitt vatten. Jag står fortfarande med en fråga obesvarad, röt spanjoren ilsket. Vem är ni? upprepade han. Den gamla mannen ställer sig upp och drar fötterna i sanden när han mycket beslutsamt närmar sig den unga spanjoren. Ni frågar mig vem jag är, men ni har fortfarande inte listat ut varför er blick iderligen följer eggen av er ledares svärd, svarade mannen. Säg mig, unga krigare, vem är ni? I en snabb rörelse drar krigaren sitt svärd och den äldre mannen faller likt en misshandlad slav ner på knä framför honom och sträcker armarna mot skyn och andas tungt. Er fråga skall bli besvarad när du minst anar det, skrek mannen vars ansikte länge plågats av solens obarmhärtiga strålar. Är det gudarnas vilja att jag mister mitt liv under ett tak av stoft och aska, må det så förfalla. Redo att i vilken sekund som helst svinga sitt vassa blad, som tidigare stulit livet från många män världen över, distraheras krigaren av mannens ärrade ansikte. Är ni en syndare? frågade spanjoren. Den äldre mannen log i fullständig tystnad. Är ni en man som inte stått vid hans ord?
Min tro på Gud har hjälpt mig att arbeta om dagen och sova om natten, pustade mannen långsamt. Det är min tro som fört mig hit, och det är också min tro som avgör om jag ser morgondagen eller ej. Ni frågade vem jag var, och det förvånar mig att krigaren inte känner igen sin egen far. Förskräckt som den spanske krigaren var, stod han orörlig i den stekheta öknen. Är ni min far? viskade han förvånat med svärdet övet huvudet. Jag är er far, svarade mannen som med stängda ögon fortfarande log mot himlen vilken började fyllas med asätande gamar. Jag är er mor, fortsatte han. Jag är er syster, jag är er bror. Jag är er bästa vän. Jag är er fiende. Jag är den ni älskar med om natten. Jag är i era drömmar. Jag är ert mod, jag är er Gud. Jag är luften ni andas, och marken ni står på. Jag är vattnet ni dricker, och brödet ni äter. Jag är den som ger er förlåtelse. Jag är du, och du är jag. Det är därför jag älskar dig. Vi, unga krigare, står på olika sidor av berget, men söker att nå samma bergstopp. När ni bestigit er sida, och jag min, ska vi träffas på toppen och kyssa varandra. Befria mig nu från denna miserabla värld ty då min dag är kommen, men jag väntar på er i himmelriket vi delar med öppen famn. Och jag har redan förlåtit er. /engladpojke
En pojkes klagan!
Skilsmässobarn leker med kamagra och tändstickor. Internet explorer laggar och är totalt missanpassat. Nu är det coolare att surfa med Mozilla eller andra pissprogram. Ett periodkort hos Östgötatrafiken kostar 640 kronor, handtvätten svider i nagelbanden och nynazister skriker "låt muren stå!". Ungdomen lider av njursvikt och svullen lever medan den äldre generationen tvångsonanerar och solar sin ansiktscancer. Många är drogberoende och bilisiter blåser rött. En totalt överangripande mediaexplosion orsakar inget annat än ångest, kontrollbehov och skönhetsideal. Medelklassen sjukskrivs, överklassen integrerar och underklassen spottar blod och sprider aids. Skolmaten smakar sand, undervisarna luktar sand och lektionstillfällena blir allt mer sällan i allt större klasser. Den blyge sväljer, den störige gråter och den starke skrattar. Efter arbetsveckan göttar sig pöbeln med alkohol och bekräftelseknull. Efter helgen återkommer minnen man helst glömde. Röstblanketter rivs och misshandeln ökar. Hedersmord till höger och våldtäkt till vänster. Den rika går till spa och den fattige till pantbank. Tar ni kort? Nej, men vi tar plomber! Trots detta är jag faktiskt väldigt glad. Riktigt jävla glad, men det finns en speciell anledning till det. /engladpojke
En dag i regnet!
Peder vaknar långsamt med en uppenbar värk i nedre delen av kroppen. Niklas har vackert placerat sig över Peders ben vilket resulterade i att de somnat över natten. Vafan hände igår? utbrister Jonas som legat vaken ett tag. Peder som ännu inte fått tillbaka känseln i benen svarar i huvudet. Niklas upprepar irriterat frågan, torkar saliven ur mungiporna och lutar blicken mot köket som ser ut som ett våldtaget Östberlin. Peder svarar ännu en gång i huvudet. Jag vill ha pizza, viskar han tyst efter ett tag.
Senare på eftermiddagen ligger byxorna på golvet tillsammans med kebab som haglat ner över den polerade parketten. Jag tycker man ska aga barn, menar Nicklas som tycker att tv'n är mer mättande än maten på tallriken. Pojkarna förstår Nicklas och ger honom en gammal snus som legat och gosat till sig i spottlocket en längre tid. Jag tar tillbaka det jag sa, tillägger han efter att några minuter passerat. Peder hugger in i pizzan som om han vore en utsvulten kenyan, och tar ingen hänsyn till sina vänner. Jonas tyckte att Peder tog upp för mycket plats på matbordet, men Peder menar på att om man äter kebabpizza får man äta vart man vill. Jonas håller med. Han vet att Peders aptit är acceptabel, då han blivit tvångsammad till åtta års ålder. Jag överlever i skogen längre tid utan mat än ni, brukade Peder säga. Han har förmodligen fel, tänkte Jonas.
Med en stark smäll löper den försvunna kamraten Eric in i rummet, som tillbringat natten i kaktusparken, och nynnar på Segertåget. Kom ner där ifrån, din nerpissade hora! skriker Peder som snabbt inser att han kvickt vaknat ur en tämligen tillfredsställande dröm. Det bor en igelkott under trappan, krystar en halvnaken Eric väldigt lyckligt. Utan att säga ett ord till varandra tågar pojkarna ut på verandan och hukar sig anstängt. Är han hungrig? frågar Nicklas retoriskt och springer i samma stund in igen för att skrapa med sig lite kall kebab. När han kommer ut igen är Peder arg på Eric för att han petat på igelkotten med en pinne. Igelkotten ser ut som en boll, får Jonas ur sig och söker ironiska blickar hos sina själsfränder. Det är för att han är rädd, menar Peder som nu sitter med djuret i knät. Vi döper honom till något coolt, sa Jonas. De andra nickade instämmande.
Efter att de spenderat en kortare stund ute i regnet tillsammans med igolkotten Blade, gick de rutinerat in och brottades med varandra. Efter den intensiva kramstunden såg de aldrig Blade igen. Peder trodde att Blade inte gillade kebab, och att det var därför han gav sig av mot bättre förhållanden. Den gåtan förblir olöst, tänkte Eric. /engladpojke
Senare på eftermiddagen ligger byxorna på golvet tillsammans med kebab som haglat ner över den polerade parketten. Jag tycker man ska aga barn, menar Nicklas som tycker att tv'n är mer mättande än maten på tallriken. Pojkarna förstår Nicklas och ger honom en gammal snus som legat och gosat till sig i spottlocket en längre tid. Jag tar tillbaka det jag sa, tillägger han efter att några minuter passerat. Peder hugger in i pizzan som om han vore en utsvulten kenyan, och tar ingen hänsyn till sina vänner. Jonas tyckte att Peder tog upp för mycket plats på matbordet, men Peder menar på att om man äter kebabpizza får man äta vart man vill. Jonas håller med. Han vet att Peders aptit är acceptabel, då han blivit tvångsammad till åtta års ålder. Jag överlever i skogen längre tid utan mat än ni, brukade Peder säga. Han har förmodligen fel, tänkte Jonas.
Med en stark smäll löper den försvunna kamraten Eric in i rummet, som tillbringat natten i kaktusparken, och nynnar på Segertåget. Kom ner där ifrån, din nerpissade hora! skriker Peder som snabbt inser att han kvickt vaknat ur en tämligen tillfredsställande dröm. Det bor en igelkott under trappan, krystar en halvnaken Eric väldigt lyckligt. Utan att säga ett ord till varandra tågar pojkarna ut på verandan och hukar sig anstängt. Är han hungrig? frågar Nicklas retoriskt och springer i samma stund in igen för att skrapa med sig lite kall kebab. När han kommer ut igen är Peder arg på Eric för att han petat på igelkotten med en pinne. Igelkotten ser ut som en boll, får Jonas ur sig och söker ironiska blickar hos sina själsfränder. Det är för att han är rädd, menar Peder som nu sitter med djuret i knät. Vi döper honom till något coolt, sa Jonas. De andra nickade instämmande.
Efter att de spenderat en kortare stund ute i regnet tillsammans med igolkotten Blade, gick de rutinerat in och brottades med varandra. Efter den intensiva kramstunden såg de aldrig Blade igen. Peder trodde att Blade inte gillade kebab, och att det var därför han gav sig av mot bättre förhållanden. Den gåtan förblir olöst, tänkte Eric. /engladpojke
