engladpojke

En kärleksrelation, eller det vi kort och gått väljer att kalla förhållande, är och kommer alltid vara för komplex för att möjligen kunna studeras ur en objektiv synvinkel och anges en social förklaring eller strukturerad manual. Det är, enligt mig, på grund av att denna form av relation är högst onaturlig och oäkta, artificiell och skapad. Om vi med utgångspunkt studerar de förhållanden vi ges oberoende vår egen valmöjlighet märker vi att dessa relationer är mycket mer naturliga och gemenskapen i grunden är mer kärleksfullt äkta. Jag tänker främst på relationen mellan förälder och barn, samt på den omvända relationen mellan barn och förälder. Likaså relationen mellan syskon. Vi kan aldrig, på ett fullkomligt naturligt tillvägagångssätt, välja vem eller vilka föräldrar respektive avkommor vi tilldelas. Oavsett leder detta förhållande till en speciell och ofta gränslös kärlek som, mig veterligen, knappast går att sätta en rent social förklaring på (snarare biologisk eller filosofisk) och som ogärna ska jämföras med den kärlek vi känner för utomstående individer i andra sammanhang.

Vidare konfronteras vi med valmöjlighet till de relationer och förhållanden vi senare i livet väljer att ingå i; vänskap, fiendeskap och förbindande kärleksrelationer. Jag kommer främst fokusera på kärleksrelationen mellan två älskare snarare än vänskaps- och fiendeskapsrelationen då jag finner den förstnämnda tämligen mekanisk och låst i jämförelse med de andra.

Känslorna två utomstående individer känner för varandra är (eller kan vara) äkta och naturliga, och relationen mellan dessa är i grunden fullständig och naturlig på en, i detta hypotetiska fall, ömsesidig nivå. Dock skapas någonting som utifrån kan ses som en väldigt abstrakt och artificiell mekanism; nämligen förhållandet. Detta är något som båda parter ständigt måste förhålla sig till. Tillsammans utgör de en illusion av något de, väldigt ofta, utöver sitt eget medvetande skapat – en tydlig distinktion mellan förhållandet till varandra och förhållandet de ingått i.

Det ter sig väldigt naturligt att människor omedvetet i förhållanden till varandra, oavsett vilken karaktär förhållandet bär, faller in i en dominerande och en dominerad rolltagning (för att avgränsa sig till två alternativ). Med andra ord; en styrande och en följande part. Det behöver händelsevis inte förfalla sig så att samma enskilda individ bär liknande roller i alla sina förhållanden; detta kan variera oerhört och bör enligt mig också göra det för en fungerande inre balans hos varje enskild människa.

Om vi nu objektivt studerar den mekaniska gemenskapen som konstruerats och jämför den med den ursprungliga gemenskapen mellan familjemedlemmar, skiljer de sig oerhört. Fenomenet handling och tänkande särhålls gärna i det förstnämnda och går hand-i-hand i det senare.  För att precisera mig mer noggrant vill jag nämna den kanske vanligaste överrenskommelseformen i ett kärleksförhållande mellan två utomstående individer; kompromissen. I varje kompromiss finns ett tänkande av vinst och förlust. Ett tänkande som enligt mig inte hör hemma i en naturlig gemenskap. För att tämligen fattigt citera Winston Churchill ”En kompromiss är en överrenskommelse där alla inblandade parter tror att de fått största delen av kakan”. I det här fallet är det inte fråga om att tilldelas största delen av kakan då förhållandet i min mening faktiskt är kakan. Därför upplevs detta för mig närmast paradoxalt. Konflikten i det artificiella och mekaniska förhållandet föds ur egoismen och är den ständiga kampen om att styra eller följa när det i den naturliga och organiska gemenskapen redan från början är ödesbestämt vem som styr och vem som följer (till exempel förälder och barn). En slags rättvisa. Det perfekta förhållandet skulle kort sagt, enligt mig, innebära att ingen av parterna leder samtidigt som ingen av parterna följer. Ett tänkande som bortser från vinst och förlust och som istället överdomineras av förstående och kärlek. Det är en omöjlighet. En ren och skär omöjlighet. Tror jag! /engladpojke